Medeltida kyrkor utgör ett rikt kulturarv. I Stockholms län finns ett 90-tal kyrkor som är nästan 1000 år gamla och fortfarande används. Flera av dem har byggts om under årens lopp, men många är välbevarade i sin medeltida form och till sitt uttryck. Vid flera medeltida kyrkor kan vi se rester av ett samhälle i brytningstid. Lämningar av tidiga kyrkor, runstenar och nya gravritualer är tidiga spår efter hur Sverige under slutet av vikingatiden gick från asatro till kristendom.
Den här guiden bygger på en digitala utställningen om Medeltida kyrkor på Stockholms läns museums webbsida: Medeltida Kyrkor
Utställningen och guiden använder främst bilder från museets bildarkiv, och i ett fåtal fall bilder från andra källor. I utställningen hittar du en ordlista över vissa av termerna som används för att beskriva kyrkorna och även en litteraturlista för den som vill läsa mer om kyrkohistoria och kyrkobyggnader.
När socknen omnämns i de äldsta källorna kallas den omväxlande för Ekerö och Askanäs. Under medeltiden hörde Ekerö kyrka till Strängnäs stift. Sockennamnet Ekerö kommer från en ålderdomlig bildning av trädnamnet ek, liksom läget på den ö, där kyrkan står.
Ekerö kyrka uppfördes vid slutet av 1100-talet, möjligen som gårdskyrka till Asknäs. Några direkta belägg för detta finns dock inte. Asknäs gård var under medeltiden känd som stormansgård, möjligen med anor sedan förhistorisk tid. För detta talar en storhög från slutet av järnåldern, strax sydväst om kyrkan. I den medeltida Erikskrönikan omnämns Asknäs i samband med en händelse som utspelats 1206. I krönikan berättas att Jon Jarl blev ihjälslagen på sin gård Askanäs samma natt som han återvänt från ett korståg bland ryssar och ingermanlänningar.
Kyrkan hade ursprungligen formen av en typisk romansk kyrka med långhus, kor och troligen en smalare absid. 1100-talets långhusmurar utgörs av nuvarande långhusets västparti. Vid någon tidpunkt under något av decennierna omkring 1300 revs koret. Kyrkan förlängdes mot öster med ett nytt, långt kor i samma bredd som långhuset och med rak östgavel.
Samtidigt uppfördes sakristian och sannolikt även vapenhuset i söder. Tornet restes i samband med en stor upprustning under 1400-talet. Den ursprungliga, romanska kyrkan hade inget torn. Det har ansetts egendomligt att kyrkan inte försågs med något torn med tanke på dess läge vid den hårt trafikerade Mälarfjärden. Det är dock inte helt osannolikt att kyrkan hade ett försvarstorn i sitt omedelbara grannskap, på kullen sydväst om kyrkan och där klockstapeln senare fick sin plats.
Under 1400-talets renovering slogs invändigt valv som dekorerades med kalkmålningar. Kor och långhus dekorerades med kalkmålningar av en mästare som stilmässigt stod Albertus Pictor nära. De bekostades troligen av Ivar Axelsson Tott. En brand härjade kyrkan 1647, men det dröjde ända till in på 1680-talet innan omfattande förändringar vidtogs på initiativ av greven Erik Lindschöld.